Funderingar och iakttagelser från U-17 tävlingen på Malta, med en blick framåt och 2 bakåt.
Maltas internationella u-17 tävling är precis avslutad. Den för 4 år sedan lilla och lite trevande turneringen med 8 spelare från några icke-UK-länder har nu växt till en officiell tävling med 20 av de bästa u-17 spelarna Europa har att erbjuda.
Till ett väldigt billigt pris kan vi nu skicka våra ungdomar till en turnering av högsta klass. De kommer att på nära håll (spelarenan är mycket intim, vid stötar nära vall behöver du be publiken att flytta lite på sig, alternativt sätta dig i knät på henne/honom) få uppleva hur det känns att sitta och titta på efter en dålig safestöt.
Den tid det tar för Sam Harvey, Declan Brennan & CO att göra ett 50-break är 3-5 minuter, lite beroende på läget. Efter det får du kanske en chans, men du behöver rensa bordet, nästa miss du gör innebär frame over, no pressure!

Blåbären kommer

Nu är ju snooker ett spel, inte en uppvisningsgren. Gång på gång fick man se "blåbären", när de blev alltför trängda, i desperation plocka fram sitt bästa spel och börja spela två nivåer över vad de själva trodde var möjligt.

Ruberg Sachar från Israel har jag sett under ett antal tävlingar och jag visste att han var bra. Men med bra trodde jag inte det ingick att i ett 1-2 underläge mot Scott Donaldsson från Skottland, 1:a seedad i gruppen, avsluta matchen med ett 79 break till 2-2 och ett 66 break för seger. Den vinsten ledde till totalseger i gruppen.
Mateus Piorkowski från österrike ligger planenligt under med 0-2 mot Michael Leslie från England när han från ingenstans gör en mycket vacker 51:a! Full kontroll hela vägen och bollarna mitt i hål. 4:e framet inleder han med några snygga pottar och ett par otroliga flukes. En 30-serie och en stund senare står det 2-2! Sedan samlar Michael ihop sig och vinner med 3-2, men inte med någon stor marginal.

Även svenskarna överraskade

Svenskarna Leo och Anton tog var sitt frame mot ”omöjliga” Britter, Ben tog frame i alla sina matcher och vann 2. Han slutade som bästa svensk 3:a i sin grupp. Simon tar ett personbästa med en 82-serie i första frame mot Maltas nr 1, Wayne Pace. Wayne kontrar med 55 i nästa frame. De följs sedan åt ända ned till avgörande svart i avgörande frame. En boll som Wayne sänker med ett långskott och kniper tredjeplatsen i gruppen.

Svårt att gå vidare

De två bästa i de fyra 5-manna grupperna gick vidare till kvartsfinal. Av icke-britterna var det bara Ruberg som klarade sig till Kvarten, och han fick som sagt leta fram en helt ny nivå för att ta sig dit. Han föll sedan mycket knappt mot Zak Barton från England.

Här kommer nu sensmoralen, blåbär kan om de måste. Alla vill naturligtvis spela så bra de bara kan hela tiden, men först när det krävs en högre nivå, verkar den infinna sig. Inte alltid naturligtvis, men det verkar vara en förutsättning.

Följande historia om Sam Harvey från England tror jag skulle vara helt omöjlig om Sam hade varit född i Sverige eller Österrike.
Han fick ett litet 4-fots bord av sin farfar när han var 10, lekte lite med det. Strax efter han fyllt 13 följde han en dag med en kompis till snookerhallen. Han har inte kommit ut därifrån sedan dess. Innan han fyllde 15 hade han gjort sin första 147-serie. Nu är han 16 och är en av den otaliga mängd lovande spelare UK-länderna verkar producera med en oroväckande hastighet.
Visst handlar det mycket om vilja, men i brittanien som 14-åring kan man som bäst få en uttråkad jäspning till svar om man berättar att man just gjort ett 37-break. Svaret blir förmodligen ”Jaha vann du framet?” Och fortsättningen på historien – Nä han rensade av bordet med en 67:a. Den verkligheten är svår att återskapa när ett 37-break på hemmaplan nästan alltid leder till framevinst. Till och med i en elittävling!

Vad kan vi göra?

Vilka möjligheter har då en så liten snookernation som Sverige att på allvar vara med och spela om bucklor i sådana sammanhang? Till dessa britter kommer det dessutom allt fler och fler starka spelare från Asien. Kabul, Afghanistan av alla platser på jorden, har i dagarna fått en snookerklubb med 36 bord!

Som sagt, hur gör man?

Problemet är inte nytt, vi (snookerkommittén, förbundskaptener, mm) har varit medvetna om problemet en längre tid.
Ett decennium ägnade vi åt att skicka de bästa vi hade på allehanda tävlingar runt om i Världen. Facit var en slutspelsplats signerad Mattias Enerdahl på VM för en herrans massa år sedan och en del modesta framgångar från Sveriges dam-elit i pool, som då var mycket stark och räckte till att nå en bit även i snookerturneringar.
Vår bästa internationella spelare (resultatmässigt räknat) är faktiskt Bea Röpke som numera spelar för Australien. För en 7-8 år sedan bestämde vi oss för att byta inriktning. En helomvändning i tänk och för ovanlighetens skull även i handling. 2/3 av budgeten skulle gå till Juniorer och utbildning av juniorer och coacher. Resten till Eliten. Vi startade även en nationell tävlingsform (rankingtävlingarna) och snickrade ihop ett rankingsystem. Vi utökade SM med 2 nya klasser (Senior och U-19), senare tillkom även en U-16 klass. Framförallt så började vi med juniorträningar fast vi knappt kunde spela själva.

En bit på väg

Sedan dess har vi faktiskt kommit en bit, med backspegeln i handen kan man se det. Vi har tagit ett litet steg och närmar oss farstun. Kunskapen om vad som krävs och hur man ska göra för att nå den nivån finns nu, men den är koncentrerad till allt för få personer.
Som vanligt när man löser ett problem så får man som belöning 2 nya på halsen. Våra ledare och Juniorer kommer hem med en massa erfarenhet, inspiration och kunskap. Efter en vecka börjar man slarva lite med sitt spel och sin inställning, efter en månad är man inne i samma trall som innan man åkte. Lagom till nästa turnering är spelet tillbaka på blåbärsnivå och ett nytt uppvaknande krävs. En allmän kunskapshöjning vore i det här läget guld värd.

Alla som är intresserade får vara med!!!!

Att vara med under en internationell tävling är en inspirationskälla som vida överstiger allt annat jag kan komma på (hm när det gäller snooker alltså). Förutom en egen internationell tävling förstås.
Som domare får man hotell och mat och vi (förbundskaptenerna) betalar gärna en del av biljetten om du vill åka och döma under en turnering. Ofta går turneringarna dessutom i ganska billiga länder. Även som åskådare och supporter till det svenska laget kan jag lova att du lär dig mer om snooker än om du tränat själv 8 timmar om dagen under samma tid.

Närmsta turnering nu är en veritabel snookerfest på Malta. Där kostar ölen €1 och dubbelrummen på fyrstjärnigt hotell €30.
Malta 23 mars - 1 april, boka in det om du har möjlighet, 23 mars inleds lag-EM (sverige deltar med ett 3-manna herrlag), 26 startar U-19 EM (Sverige har ett par spelare på plats). 29 startar "European 6 reds snooker qualifier", där kan man tänka sig att eventuella supporters med hyfsad spelnivå skulle kunna ställa upp, anmälningsavgiften är 100 Euro. Festen är inte över för det, för er som ligger vakna på nätterna och vrider sig i ångest över att aldrig ha fått se en hyfsad billiardsmatch, våndas ej mer, 30 och 31 mars spelas Malta Billiards Open. Alla tävlingarna har en gemensam avslutningscermoni 1 april.
Sedan blir det EM i Rumänien, där kostar ingenting någonting och snookern håller den högsta kvalitén du kan hitta i Europa utanför proffstävlingarna. Eftersom vinnaren får en plats på proffstouren så tas det inga fångar. De bästa kommer att vara i toppform och de oförbredda får förbereda sig på seriös spanking.
Som Gurun P.J Nolan brukar säga; ”prepare to win or be preapared to loose” Är du intresserad av att vara med under en turnering som supporter, domare eller något annat (vi behöver en maskot). Hör av dig.


Uncle Kim needs you!