Full fokus och regnet smattrar på plåttaket.

Måndag morgon och troligen rätt tidigt kliver en tolvåring upp ur sängen i Umeå. Han är på väg till en mindre stad - Carlow - några hundra mil bort. Det börjar med tåg tll Centralstationen i Stockholm där Martin Söderberg och Michael Bingmert väntar. Sedan kaos - flygbussen blir full och inga extrabussar.

I Dublin börjar det kurra i magen. En varmkorv med bröd på Ryan Airs flygplan kostar närmare 60:- och det passar dåligt i riksidrottsförbundets budget för utflykter av det här slaget. En trave snickers räddar dagen och 12-åringen som inte fått i sig mer än några chips sedan Umeå äter under tystnad på bussen som rullar ut på landsbygden. Dublin passerar revy och sedan blir det grönare och gråare, beroende på hur man vinklar blicken. Ben MacCabe tittar ut genom den blöta sidorutan på bussen och det är omöjligt att se vad han tänker på. Men vi vet..

Efter 12 timmars resande är han framme. Martin och Michael fokuserar på rumsnycklar, fördelning av kvitton, slagsmål om sängar på rummet, frukosttider och eladaptrar till de lustigt utformade tre hålen i väggen. Ben hänger på, men deltar inte i diskussionen. Fokus ligger någon annanstans. Femtio meter bort, på andra sidan en liten gata, ligger byggnaden som närmast för tankarna till en hangar för små flygplan. Utanför hänger vepan som deklararer "Ivy Rooms Carlow". Siffran 12 återkommer igen - 12 bord och ett par hundra kvadrat vinröd heltäckningsmatta. Något för tjock för proffsen sägs det - man står inte tillräckligt stadigt. Men det dämpar ljudet. Klick, klick, donk, klick..

Vi är framme - Mecka för snookerälskande juniorer. Snookerakademin som fört fram namn som Vincent Muldoon och som nu är inspiration för alla akademier runt om i världen; The P J Nolan Academy of Champions.

Tisdag morgon, en enorm frukostbuffé, en otålig kvartett med det informella epitetet "The Swedish U19 national team" vandrar över för att ge sig i kast med dagens övningar. Kameran rullar, ett par timmar senare rullar en 12-åring, som nyss lämnade Umeå med en ryggsäck och en dröm, i en 89:a, får en dunk i ryggen och det är dags för lunch. 89 är bra, men imponerar inte på någon här - inte ens om man är 12. Men det gnistrar i ögonen på 12-åringen och det är bara den lilla century-nervositeten som hindrar honom från att göra vad han vill vid bordet. De äldre juniorerna i teamet, Suleman, Bairaq och Anders har alla sina små demoner att slåss med i samma jakt på resultat i de många övningarna. Allt filmas, registreras, jämförs, finjusteras och repeteras. Varje vaken stund under veckan.

Det här är coaching på en annan nivå än vi är vana vid hemma i Sverige. Det är långt ifrån de trivsamma tvåtimmarspassen på lördag förmiddag i en lika fin hall på Södermalm i Stockholm. Men vi tar med oss det här hem. Martin och Michael ser, lär, noterar och kommer när veckan är slut att ha en helt annan verktygslåda att gräva ur i vår strävan att lyfta snookern i Sverige.

Kim Hartman vinkade nyss adjö, på väg hem för att gräva ner sig i Eursports skyttegravar inför VM i Sheffield.

För oss som är kvar i Carlow har veckan bara börjat..